Svetten gör min dator lite kladdig och nästan hal. Det utsöndras en doft. En liten klump i magen. Mår lite illa. Allt detta för att jag ska skriva vårt första blogginlägg. Visa vad jag gör. För er.

Vi ska behandla temat RÄDSLA i den här processen och den är definitivt närvarande i skrivande stund. Rädslan eller oron. Tydliga fysiska tecken på stress. I helgen träffades vi för att starta upp den konstnärliga delen av det här projektet. Jag hade en hel timme på mig att presentera vad jag ville presentera. Ändå är det här läskigare. Mer skrämmande. Det som skrivs är kvar. Det som skickas ut kan aldrig tas tillbaka.

Det intresserar mig. Det skrivna ordet och det jag ger ifrån mig i det läget.

Sóley Freya i vår grupp gav oss alla i uppgift att bege sig till en bestämd del av ens respektive stad för att iaktta personer med temat i åtanke. Min plats blev Medborgarplatsen/Björns trädgård i Stockholm. När jag satt där ville jag få möjligheten att ställa frågor till människor. Men jag är alltför rädd för att intervjua folk på stan och det i kombination med mitt intresse för det skrivna ordet gav mig idén att skriva brev.

Så det jag står inför nu är att hitta ett sätt att ge ut dessa brev. Hur ska jag få människor att vilja vara förtroliga, sårbara eller ens svara på breven jag ger dom? 

Min tanke är att jag ska ställa mig på Medborgarplatsen och ge ut brev på olika sätt. Antingen gå fram till människor, sätta mig med en form av "station" där folk kan komma fram själva eller lägga brev som folk hittar. I breven kommer det ligga en beskrivning av mig som konstnär och en av mina rädslor, med ett antal frågor.

Nästa gång jag skriver kommer jag förhoppningsvis ha fått svar på mina brev. Jag ser fram emot att få vänta på breven, öppna breven, se människors avtryck på pappret, ge människor en del av mina rädslor och mina förhoppningar. Låta andra människor ta del av processen.

Jag hoppas att dessa brev kommer att ge material till att materialisera texterna. Ge texterna kroppar i form av objekt eller rum. Ge rädslorna en form som inte längre är i text, utan omvandlad.

Men kanske vill jag inte göra objekt när tiden väl kommer. Kanske får jag inte så många svar. Kanske får jag inga svar. Kanske tar ingen emot något brev. Kanske vågar jag inte skriva brev.

Kanske stannar allt i rädslan för att bli för sårbar med en okänd, rädslan för att bli avvisad.