Kära ni!

Sist vi sågs var det slutet på maj. Nu är det sommar. Under våren har jag läst boken "Lyckliga i alla sina dagar" av Nina Björk.  Den handlar om vårt ekonomiska system, kapitalismen. När jag för en vecka sen närmade mig slutet läste jag något jag tyckte var extra spännande. Det handlade om rädsla. Det dåvarande stycket i boken diskuterade konkurrens, om hur vi i vår tid likställer konkurrens med ökad prestation. På det svarar Nina Björk såhär:

" Ett annat svar är: Att leva i konkurrens föder rädsla. Det föder en känsla av att vara jagad, av ett hela tiden närvarande men ändå diffust hot. En rädd människa är en liten människa. Hennes andetag är snabba och grunda. Hon kan inte vila, hon måste springa. Hon kan inte gå med högburet huvud, hon måste passa sig och sitt. En rädd människa är inte människan i sitt blomstrande tillstånd. Det är människan i sitt bävande tillstånd"

Visst är det nåt med det som känns sant? Jag har bävat så mycket i mitt liv. Så mycket! Jag har sänkt huvudet. Men ingen vill vara liten. Alla vill vi blomstra. Vi lever i en tid som alltid prövar oss mot varandra, som lär oss att vi ska vara rädda för varandra. Därför att vi hotar varandras blomstrande.

Kanske kan vi göra något med detta? Björks citat eller dom fysiska symptom hon nämner: den hämmade andningen och gången. Och som motsats då: en blommande kropp.

 

Tills nu har jag jobbat med dessa frågor: Vad händer när det som utlovar säkerhet blir ett hot? Varför har vi så många händelser med övervåld av poliser eller väktare? Vilka utsätts? Om du inte kan ringa polisen vem ringer du då? När känner och hur ser väktare/poliser själva på att vara rädda? Förra helgen träffades rymdstationen äntligen igen. Jag ville laborera med hur en kan skapa rörelsematerial. Det här var de olika uppgifterna:   På 5 minuter, gör en sekvens. Det ska finnas med två rumsliga förflyttningar. Visa för de andra. Ta del av varandras sekvenser genom att en kroppsdel är ihopkopplad med den som gör sekvensen. Filma. [video width="1920" height="1080" mp4="http://www.rymdstationen.com/wp-content/uploads/2018/06/SólisOdaJakob.mp4"][/video]   På 5 minuter, gör en sekvens. Det ska finnas med två poser som hålls en längre tid. Visa för varandra. Lär varandra sekvenserna. Filma. [video width="1920" height="1080" mp4="http://www.rymdstationen.com/wp-content/uploads/2018/06/LiviaSrir.mp4"][/video]     Undersök hur en kan förflytta varandras kroppar utan att röra vid varandra. Det går bra att använda objekt.   Plötsligt händer det. Det växer fram rörelser, en koreografi, en installation eller kanske en scenografi. Mellan träffarna går jag runt med mina tankar och ideer, skissar på en uppgift till gruppen, skriver eller läser eller lyssnar på nån låt som jag tänker att kanske kan bli något. Ibland tycker jag att jag är ett geni, och dagen efter slaktar jag varenda idé jag någonsin haft i huvudet. Det är så oerhört svårt att bekräfta sina egna ideer. Och det är läskigt att sedan möta gruppen, det var iallefall det den här gången. Det är något med rymdstationen som gör mig modig. Mängder generositet och fantasi blandas med att vi nog alla i detta tillstånd av distansrelation har längtat efter att få jobba tillsammans på golvet. jag blir mycket tacksam över att jag får öva mig på att tro på mig själv och mina ideer. Även om jag jobbar mer med samhällets rädslor, känner jag att jag även gör ett utforskande i mina egna rädslor. Jag är rädd för så mycket. Jag skulle nog kunde rabbla mina rädslor i flera timmar. Om någon hade gett mig små klunkar vatten emellanåt. Och orkat lyssna. Allt från dödsångest till gynekologer till att skriva detta blogginlägget. Att bli lämnad eller lämna. JAG ÄR SÅ RÄDD FÖR ATT VARA DÅLIG. Osv.

säga; vi gör det

vill skapa rum för

Att ge plats Att ta plats Att få misslyckas och bli upplockad

Här är några handlingar vi prövade på under senaste mötet på Kajskjul:

“Att ge någon en örfil”

“Att hoppa”

“Att tvätta händerna med spenat”

“Att cykla jorden runt utan paus”

“Att äta tre tårtor på en timme utan att spy“

“Att fråga om du får kyssa en du aldrig kysst förut på munnen.”

 

Torsdag i Fredrikstad, Norge. Idag såg jag en man som matade duvor. En av duvorna satte sig på mannens hand och han pratade ömt med den. Jag är rädd för duvor, alla sorter fåglar, men där önskade jag att jag kunde få vara duvan. Det kändes tryggt från båda håll och jag påmindes om hur svårt det kan vara med ömhet. Det behövs fler ömma handlingar runtomkring oss. Handlingar som inte dödar. O rädd är jag för allt möjligt. Fåglar,  bli missförstådd,  inte göra nog,  instagramma, be om hjälp, för att glömma, för att bli bortglömd, för att ha ont, för att inte känna något alls, för avslut, transaktioner, natten, osv. Har du någonsin känt jag vill inte göra något alls? Det har jag, och då är det bra att rymdstationen finns!

 

Livia

 

I min del av processen i Pusselverket har jag intresserat mig för det extrema uttrycket panik när det kommer till rädsla. Jag har provat att använda den övriga gruppen som en slags panikskrik-kör som jag har dirigerat med olika tecken för att se om det går att göra något spännande och kanske t o m vackert av det. Jag upplever nog verkligen att det finns något spännande i det som sker i mötet med ett sånt uttryck. Jag upptäcker däremot att jag har väldigt svårt att arbeta på egen hand med hur jag ska utforska det när jag inte har en hel grupp att testa det med, och att arbetet fastnar och står still stor del av tiden.

Via en musiker som vi arbetat med i en tidigare produktion fick jag tips på en hel värld just inom musiken där skriket används som instrument och för att göra något konstnärligt.

Ett exempel är  'DIAMANDA GALÁS | Wild Women With Steak-Knives' där det är nåt slags nästan sataniskt läte blir sång. Samtidigt som det är rätt underligt fascineras jag ändå av utforskandet.

När jag tittar runt på Youtube och ser panikslagna folkmassor som skriker och springer så blir jag också intresserad av den rörelse som sker hos en grupp. Det blir en okontrollerbar massa som alla men ingen styr över. Letar man runt hittar man en hel del forskning och simulationer med folkmassor som görs för att bättre förstå hur skador, dödsfall etc. kan undvikas när stora folkmassor rör på sig.

Jag fastnade lite för ett "How stuff works"-klipp där det pratas om ämnet med en oväntat lättsam ton. T ex om hur vi är långt ifrån lika förträffliga som myror på att handskas med varandra när vi är i en stor ihopklumpad folkmassa.

(klicka på bilden för att komma till klippet)

Alexander Bard håller i mansläger där män får lära sig att vara ”riktiga” män, som jag fattar det hänger kursdeltagarna tillsammans med Bard vid någon kursgård i Värmland och pratar absolut inte om känslor eftersom det är sådant som kvinnor vill göra. Inte män. Inte riktiga män. (Bards ord)

Om du sitter i ett rum med tjejer hela dagarna och pladdrar kommer du aldrig bli en man. Du blir kastrerad. Testosteronet i din kropp kommer ut genom passiv aggressivitet, och du blir en slusk mot kvinnorna.”

Alexander Bard ur en intervju med Dagens Nyheter

Enligt Bard så har dagens unga män inga naturliga fostringsvägar, så som män hade förr i lumpen, jaktlaget eller på fabriken. Utan detta blir de förvirrade, tappar självförtroende och söker sig till hatgrupper eller fastar i missbruk av spel och pornografi. Därför ska Alexander Bard hjälpa dess stackars unga män. Men jag känner mig lite tveksam till om Alexander Bard kommer vara till så stor hjälp med  mäns problem, dels för att han verkar ha en helt annan bild av vad problemet är och dels med tanke på hur han har uttryckt sig emot kvinnor som blivit utsatta för mäns våld.

 

Jag är rädd för män, inte konstant, men det är en rädsla jag tror många bär med sig, särskilt kvinnor. I synnerhet är jag rädd för män i grupp. Och när jag läser brottsstatistiken så är det inte särskilt konstigt.

  • 98 procent av de som misstänks för sexualbrott är män (2016)
  • 80 procent av de misstänkta för misshandel är män (2016)
  • 86 procent av de som misstänktes för olaga hot 2016 var män

Källa: www.bra.se

I min pusselbit  så vill jag forska kring våldsamma män i grupp. Jag börjar med fotbollen, huliganerna. Jag har kollat på några klipp på youtube och min första känsla är att det är absurt. Jag undrar över vad det är som lockar dessa män till huliganism. Finns det någon slags överenskommelse mellan de olika firmorna? Vad är den i så fall? och vad har fotbollen med det hela att göra?

Rädsla. Det finns så många rädslor, som små grus vi bär med oss. Ibland växer rädslan sig stor som ett berg och då känns det omöjligt att ta sig förbi. Men oftast finns rädslorna bara där och skaver lite grann.

Ibland är rädslan bara härlig. Den väcker upp oss och får oss att känna att vi lever. Den ger oss möjligheten att känna oss modiga. Rädsla kan båda vara lek och djupt allvar. Den kan vara isolerande när vi har den i ensamhet, men kan också göra att vi känner oss närmare andra om vi får dela den med någon.

Jag har många rädslor. Och det är oftast de små som växer sig störst. De stora känns nästan ofarliga, de är logiska och lätta att möta, de kan delas utan problem. Mina små rädslor, som växer sig ur proportioner, är läskigare i sin oförståelighet. De får mig att skämmas och vilja dölja mig. Få får se modet det kräver att skriva ett meddelande, förlamningen som ibland inträffar och gör det omöjligt. Men att stå naken framför främlingar eller hålla ett tal: Det känns rätt så ofarligt för mig.

När vi skulle göra en bild på rädsla dök det snabbt upp en bild på en hög med grus i mitt inre. När jag känner mig så där förlamande rädd, känns det ofta som en grussten pressar sig in och skaver där revbenen möts mellan mina bröst. Så nu plockar jag sten varje gång jag kommer på en rädsla. Ibland följer de med mig hem, men ibland lämnar jag dem efter att ha burit med mig dem ett tag, för att ge dem en plats bredvid en skogsstig eller väg.

Ibland plockar jag också sten utan att vara rädd. Dessa stenar samlar jag. För de är inte till för mina rädslor, utan för andras.

Då vi träffades under påsk körde jag ett projekt med gruppen. Jag ville testa ett koncept, som jag vill finslipa och ta med mig till Korsvägen i Göteborg. Där vill jag nämligen bjuda in främlingar att prata om sina rädslor. Det känns ju lite läskigt, men inte alls så farligt som mina små rädslor kan bli.

Den gången bjöd jag alla med in i en liten koja och frågade om de ville berätta om något de var rädda för som barn. Den som ville berätta någonting fick ta upp en sten, säga vad den ville si och släppa stenen i en stor glasskål med vatten, för sen att skicka vidare skålen till nästa person. Det blev mycket skratt och sköra, men roliga berättelser. Sen frågade jag om de ville berätta om något som de var rädda för nu. Det blev svårare. Det blev så nära och ännu mera skört. Och samtidigt oerhört fint. Och sen fortsatte jag testa lite olika saker. Målet var att skapa en trygg plats där det var lättare att prata om något svårt. Och hitta sätt att ta hand om känslorna. Att ge plats att berätta och mötas och samtidigt samla material.

Och nu är jag i processen med att bearbeta alla berättelser om rädsla. Jag lyssnar på vad som blev sagt. Skriver ner och skapar således material i form av text.

Nu transkriberar jag mest, men sen blir det kanske mer associativt skrivande, där andras berättelser kan växa sig till något annat eller stanna kvar precis som dem är.

Jag har nu beställt tältet som jag tänker ställa upp på Korsvägen. Tanken är att måla det med stjärnor och göra det så magiskt mysigt jag kan. Det känns tryggt och härligt att bara skulle bygga lite. Så får vi se om det blir läskigare igen när det kommer närmare och jag också tvingas möta människor.

Vi har alla fått en plats att observera med vårt tema rädsla i åtanke. Det här var jag vittne till i Nordstan:

Jag sitter på en av de runda bänkarna som finns på många platser i Nordstan. Mannen bredvid mig har sjunkit ihop, han sitter framåtlutad med huvudet i händerna. Jag registrerar honom knappt innan det kommer två väktare mot oss. Några meter ifrån ropar den ena väktaren “Hej, grabben, hur är det?”. Mannen svarar inte och de kommer helt nära. En lutar sig fram och frågar flera gånger hur han mår. Mannen mumlar något. Den andra väktaren säger  att det “inte är första gången de träffar honom här”. Så säger de till honom  att han ska ta sig en promenad. De är hetsigare. Mannen får ur sig att han bara är trött. Väktarna skrattar till. En tar upp sin walkie talkie, och jag hör inte vad han säger, men det gör tydligen mannen bredvid mig för han reser sig och gör en irriterad suck. Vakten säger igen åt honom att ta sig en promenad. När han börjar röra sig mot utgången ropar väktaren “vi känner dig”.

Nordstan. Media skriver om hur människor undviker Nordstan pga rädsla. Särskilt kvällstid, ”när ungdomsgängen tar över”, beskrivs Nordstan som en otrygg plats. Det är något med denna platsen som fascinerar mig. Enligt nordstans egen reklamvideo ett outstanding shoppingparadis på dagarna (masskonsumtion kan ju också finnas skrämmande), men även en laglös plats på kvällarna ska en tro media rätt. När jag står på toppen av rulltrappan och kikar ner på människorna som rör sig under mig, kan jag inte riktigt bestämma mig för om det är form eller kaos. Ibland är det värsta mönstret där nere. Tydliga regler och strukturer för hur du får gå. Ibland stannar någon upp, kraschar eller dras in i en affär. Då blir det kaos ett tag. Ett barn springer mot rulltrappan. En Erik Pedersen ombes komma till kundservice. Det luktar frityr och parfym.

Jag ser skyltar där det står “Nordstan värnar om din säkerhet”. Jag blir nyfiken på dessa väktare som jobbar här. De med uniform och kavaj och walkie talkie och batong. Är det dessa som ska garantera min säkerhet? Vad ska jag skyddas emot? Jag dagdrömmar om vad som ligger bakom tuffa attityder och uniformer, vad är dessa människor rädda för? Är de rädda nu? Jag kommer också att tänka på en incident som jag har läst om, där en väktare gav sig på en 17 årig person. Vittnen uttryckte senare att vakten inte hade behövt att slå så mycket. Att det var “lite äckligt faktiskt”. Va händer när de som utlovar säkerheten blir ett hot? Jag fascineras mycket av detta och skriver en text av tre intervjuer som jag tycker visar lite olika perspektiv.

http://www.transportarbetaren.se/nordstan-sover-aldrig/

http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/h%C3%A4r-sl%C3%A5r-ordningsvakten-ung-kille-med-batong-1.3862903

https://www.faktum.se/vem-ager-gatorna/

Säkerhet, rädsla och hot. Övervåld, avspärrningar, Gated Communities, rädsla för det som inte är strömlinjeformat, rädsla för det som är nytt. Sådant är jag sugen på att utforska.

Victoria höll ett föredrag för oss om vad som händer i kroppen och hjärnan när vi blir rädda. Amygdala. AMYGDALA. Så intressant! Jag tycker om att hämta rörelser eller kvaliteter i allt möjligt. Djur kan va roligt att arbeta med. Dessutom verkar vissa djur trigga kraftig rädsla hos oss människor, samt att de kan vara mycket tydligare i sina försvarsreaktioner.

https://youtu.be/PoIdfRnQZ4A

Svetten gör min dator lite kladdig och nästan hal. Det utsöndras en doft. En liten klump i magen. Mår lite illa. Allt detta för att jag ska skriva vårt första blogginlägg. Visa vad jag gör. För er.

Vi ska behandla temat RÄDSLA i den här processen och den är definitivt närvarande i skrivande stund. Rädslan eller oron. Tydliga fysiska tecken på stress. I helgen träffades vi för att starta upp den konstnärliga delen av det här projektet. Jag hade en hel timme på mig att presentera vad jag ville presentera. Ändå är det här läskigare. Mer skrämmande. Det som skrivs är kvar. Det som skickas ut kan aldrig tas tillbaka.

Det intresserar mig. Det skrivna ordet och det jag ger ifrån mig i det läget.

Sóley Freya i vår grupp gav oss alla i uppgift att bege sig till en bestämd del av ens respektive stad för att iaktta personer med temat i åtanke. Min plats blev Medborgarplatsen/Björns trädgård i Stockholm. När jag satt där ville jag få möjligheten att ställa frågor till människor. Men jag är alltför rädd för att intervjua folk på stan och det i kombination med mitt intresse för det skrivna ordet gav mig idén att skriva brev.

Så det jag står inför nu är att hitta ett sätt att ge ut dessa brev. Hur ska jag få människor att vilja vara förtroliga, sårbara eller ens svara på breven jag ger dom? 

Min tanke är att jag ska ställa mig på Medborgarplatsen och ge ut brev på olika sätt. Antingen gå fram till människor, sätta mig med en form av "station" där folk kan komma fram själva eller lägga brev som folk hittar. I breven kommer det ligga en beskrivning av mig som konstnär och en av mina rädslor, med ett antal frågor.

Nästa gång jag skriver kommer jag förhoppningsvis ha fått svar på mina brev. Jag ser fram emot att få vänta på breven, öppna breven, se människors avtryck på pappret, ge människor en del av mina rädslor och mina förhoppningar. Låta andra människor ta del av processen.

Jag hoppas att dessa brev kommer att ge material till att materialisera texterna. Ge texterna kroppar i form av objekt eller rum. Ge rädslorna en form som inte längre är i text, utan omvandlad.

Men kanske vill jag inte göra objekt när tiden väl kommer. Kanske får jag inte så många svar. Kanske får jag inga svar. Kanske tar ingen emot något brev. Kanske vågar jag inte skriva brev.

Kanske stannar allt i rädslan för att bli för sårbar med en okänd, rädslan för att bli avvisad.