Visse av oss er veldig redde mye av tiden, mens andre mest støter på frykten forbigående når fobiene gjør seg gjeldende.

Frykt er ikke statisk og ikke en selvfølgelighet, vi har mange ulike faser i livet der visse frykter gjør seg mer gjeldende og vi er også mer eller mindre sårbare som individer.

Det er noen hovedstrategier vi griper til for å kjenne oss tryggere:

Vi kan utfordre frykten og gjøre det vi er redde for helt selv. Vi kan legge oss i fosterstilling. Vi kan dele den med noen vi stoler på. Vi kan distrahere oss, lese, se film, scrolle gjennom facebook, twitter og instagram. Vi kan spørre oss selv om vi kommer til å dø av det, for å se om det egentlig er så farlig som det kjennes.

Og mange, mange fler.

Nå er endelig teltet ferdig. Glitrende i solen og grå og trist i regnvær. 23. og 24. juni ble performancet delt med publikum på Tangen Kunstfestival. 3 tilfeller i alt med 8, 5 og 6 deltagere.

Det kjentes veldig sårbart, så jeg valgte å ikke spørre om å få dokumentere det som ble sagt. Og heller la opplevelsen få finnes som noe beskyttet.

Det kom tydlig fram hvor deltagerstyrt det blir. For visse var det stort og skummelt og viktig og for andre opplevdes det som en ufarlig prosedyre. Og ikke noe performance ble likt et annet. Det kjentes egentlig ganske mye som gruppeterapi der ulike grupper hadde ulike behov.

Nå er teltet pakket ned igjen, og venter spent på å reise til Gerlesborg for å deles med et nytt publikum i 4. august. Link till event: https://www.facebook.com/events/1698718776843304/

Jeg ser at jeg ikke rekker å holde performance i Korsvägen, Göteborg denne gang, men planlegger å skape et spørreskjema for å samle dokumentasjon om frykt i en mindre sårbar setting.

See you my darlings!

Dere inspirerer meg!

[embed]http://www.youtube.com/watch?v=0rrePtNPXfU&feature=youtu.be[/embed]

Rädsla. Det finns så många rädslor, som små grus vi bär med oss. Ibland växer rädslan sig stor som ett berg och då känns det omöjligt att ta sig förbi. Men oftast finns rädslorna bara där och skaver lite grann.

Ibland är rädslan bara härlig. Den väcker upp oss och får oss att känna att vi lever. Den ger oss möjligheten att känna oss modiga. Rädsla kan båda vara lek och djupt allvar. Den kan vara isolerande när vi har den i ensamhet, men kan också göra att vi känner oss närmare andra om vi får dela den med någon.

Jag har många rädslor. Och det är oftast de små som växer sig störst. De stora känns nästan ofarliga, de är logiska och lätta att möta, de kan delas utan problem. Mina små rädslor, som växer sig ur proportioner, är läskigare i sin oförståelighet. De får mig att skämmas och vilja dölja mig. Få får se modet det kräver att skriva ett meddelande, förlamningen som ibland inträffar och gör det omöjligt. Men att stå naken framför främlingar eller hålla ett tal: Det känns rätt så ofarligt för mig.

När vi skulle göra en bild på rädsla dök det snabbt upp en bild på en hög med grus i mitt inre. När jag känner mig så där förlamande rädd, känns det ofta som en grussten pressar sig in och skaver där revbenen möts mellan mina bröst. Så nu plockar jag sten varje gång jag kommer på en rädsla. Ibland följer de med mig hem, men ibland lämnar jag dem efter att ha burit med mig dem ett tag, för att ge dem en plats bredvid en skogsstig eller väg.

Ibland plockar jag också sten utan att vara rädd. Dessa stenar samlar jag. För de är inte till för mina rädslor, utan för andras.

Då vi träffades under påsk körde jag ett projekt med gruppen. Jag ville testa ett koncept, som jag vill finslipa och ta med mig till Korsvägen i Göteborg. Där vill jag nämligen bjuda in främlingar att prata om sina rädslor. Det känns ju lite läskigt, men inte alls så farligt som mina små rädslor kan bli.

Den gången bjöd jag alla med in i en liten koja och frågade om de ville berätta om något de var rädda för som barn. Den som ville berätta någonting fick ta upp en sten, säga vad den ville si och släppa stenen i en stor glasskål med vatten, för sen att skicka vidare skålen till nästa person. Det blev mycket skratt och sköra, men roliga berättelser. Sen frågade jag om de ville berätta om något som de var rädda för nu. Det blev svårare. Det blev så nära och ännu mera skört. Och samtidigt oerhört fint. Och sen fortsatte jag testa lite olika saker. Målet var att skapa en trygg plats där det var lättare att prata om något svårt. Och hitta sätt att ta hand om känslorna. Att ge plats att berätta och mötas och samtidigt samla material.

Och nu är jag i processen med att bearbeta alla berättelser om rädsla. Jag lyssnar på vad som blev sagt. Skriver ner och skapar således material i form av text.

Nu transkriberar jag mest, men sen blir det kanske mer associativt skrivande, där andras berättelser kan växa sig till något annat eller stanna kvar precis som dem är.

Jag har nu beställt tältet som jag tänker ställa upp på Korsvägen. Tanken är att måla det med stjärnor och göra det så magiskt mysigt jag kan. Det känns tryggt och härligt att bara skulle bygga lite. Så får vi se om det blir läskigare igen när det kommer närmare och jag också tvingas möta människor.