Tills nu har jag jobbat med dessa frågor: Vad händer när det som utlovar säkerhet blir ett hot? Varför har vi så många händelser med övervåld av poliser eller väktare? Vilka utsätts? Om du inte kan ringa polisen vem ringer du då? När känner och hur ser väktare/poliser själva på att vara rädda? Förra helgen träffades rymdstationen äntligen igen. Jag ville laborera med hur en kan skapa rörelsematerial. Det här var de olika uppgifterna:   På 5 minuter, gör en sekvens. Det ska finnas med två rumsliga förflyttningar. Visa för de andra. Ta del av varandras sekvenser genom att en kroppsdel är ihopkopplad med den som gör sekvensen. Filma. [video width="1920" height="1080" mp4="https://www.rymdstationen.com/wp-content/uploads/2018/06/SólisOdaJakob.mp4"][/video]   På 5 minuter, gör en sekvens. Det ska finnas med två poser som hålls en längre tid. Visa för varandra. Lär varandra sekvenserna. Filma. [video width="1920" height="1080" mp4="https://www.rymdstationen.com/wp-content/uploads/2018/06/LiviaSrir.mp4"][/video]     Undersök hur en kan förflytta varandras kroppar utan att röra vid varandra. Det går bra att använda objekt.   Plötsligt händer det. Det växer fram rörelser, en koreografi, en installation eller kanske en scenografi. Mellan träffarna går jag runt med mina tankar och ideer, skissar på en uppgift till gruppen, skriver eller läser eller lyssnar på nån låt som jag tänker att kanske kan bli något. Ibland tycker jag att jag är ett geni, och dagen efter slaktar jag varenda idé jag någonsin haft i huvudet. Det är så oerhört svårt att bekräfta sina egna ideer. Och det är läskigt att sedan möta gruppen, det var iallefall det den här gången. Det är något med rymdstationen som gör mig modig. Mängder generositet och fantasi blandas med att vi nog alla i detta tillstånd av distansrelation har längtat efter att få jobba tillsammans på golvet. jag blir mycket tacksam över att jag får öva mig på att tro på mig själv och mina ideer. Även om jag jobbar mer med samhällets rädslor, känner jag att jag även gör ett utforskande i mina egna rädslor. Jag är rädd för så mycket. Jag skulle nog kunde rabbla mina rädslor i flera timmar. Om någon hade gett mig små klunkar vatten emellanåt. Och orkat lyssna. Allt från dödsångest till gynekologer till att skriva detta blogginlägget. Att bli lämnad eller lämna. JAG ÄR SÅ RÄDD FÖR ATT VARA DÅLIG. Osv.

Vi har alla fått en plats att observera med vårt tema rädsla i åtanke. Det här var jag vittne till i Nordstan:

Jag sitter på en av de runda bänkarna som finns på många platser i Nordstan. Mannen bredvid mig har sjunkit ihop, han sitter framåtlutad med huvudet i händerna. Jag registrerar honom knappt innan det kommer två väktare mot oss. Några meter ifrån ropar den ena väktaren “Hej, grabben, hur är det?”. Mannen svarar inte och de kommer helt nära. En lutar sig fram och frågar flera gånger hur han mår. Mannen mumlar något. Den andra väktaren säger  att det “inte är första gången de träffar honom här”. Så säger de till honom  att han ska ta sig en promenad. De är hetsigare. Mannen får ur sig att han bara är trött. Väktarna skrattar till. En tar upp sin walkie talkie, och jag hör inte vad han säger, men det gör tydligen mannen bredvid mig för han reser sig och gör en irriterad suck. Vakten säger igen åt honom att ta sig en promenad. När han börjar röra sig mot utgången ropar väktaren “vi känner dig”.

Nordstan. Media skriver om hur människor undviker Nordstan pga rädsla. Särskilt kvällstid, ”när ungdomsgängen tar över”, beskrivs Nordstan som en otrygg plats. Det är något med denna platsen som fascinerar mig. Enligt nordstans egen reklamvideo ett outstanding shoppingparadis på dagarna (masskonsumtion kan ju också finnas skrämmande), men även en laglös plats på kvällarna ska en tro media rätt. När jag står på toppen av rulltrappan och kikar ner på människorna som rör sig under mig, kan jag inte riktigt bestämma mig för om det är form eller kaos. Ibland är det värsta mönstret där nere. Tydliga regler och strukturer för hur du får gå. Ibland stannar någon upp, kraschar eller dras in i en affär. Då blir det kaos ett tag. Ett barn springer mot rulltrappan. En Erik Pedersen ombes komma till kundservice. Det luktar frityr och parfym.

Jag ser skyltar där det står “Nordstan värnar om din säkerhet”. Jag blir nyfiken på dessa väktare som jobbar här. De med uniform och kavaj och walkie talkie och batong. Är det dessa som ska garantera min säkerhet? Vad ska jag skyddas emot? Jag dagdrömmar om vad som ligger bakom tuffa attityder och uniformer, vad är dessa människor rädda för? Är de rädda nu? Jag kommer också att tänka på en incident som jag har läst om, där en väktare gav sig på en 17 årig person. Vittnen uttryckte senare att vakten inte hade behövt att slå så mycket. Att det var “lite äckligt faktiskt”. Va händer när de som utlovar säkerheten blir ett hot? Jag fascineras mycket av detta och skriver en text av tre intervjuer som jag tycker visar lite olika perspektiv.

http://www.transportarbetaren.se/nordstan-sover-aldrig/

http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/h%C3%A4r-sl%C3%A5r-ordningsvakten-ung-kille-med-batong-1.3862903

https://www.faktum.se/vem-ager-gatorna/

Säkerhet, rädsla och hot. Övervåld, avspärrningar, Gated Communities, rädsla för det som inte är strömlinjeformat, rädsla för det som är nytt. Sådant är jag sugen på att utforska.

Victoria höll ett föredrag för oss om vad som händer i kroppen och hjärnan när vi blir rädda. Amygdala. AMYGDALA. Så intressant! Jag tycker om att hämta rörelser eller kvaliteter i allt möjligt. Djur kan va roligt att arbeta med. Dessutom verkar vissa djur trigga kraftig rädsla hos oss människor, samt att de kan vara mycket tydligare i sina försvarsreaktioner.

https://youtu.be/PoIdfRnQZ4A