Kära ni!

Sist vi sågs var det slutet på maj. Nu är det sommar. Under våren har jag läst boken "Lyckliga i alla sina dagar" av Nina Björk.  Den handlar om vårt ekonomiska system, kapitalismen. När jag för en vecka sen närmade mig slutet läste jag något jag tyckte var extra spännande. Det handlade om rädsla. Det dåvarande stycket i boken diskuterade konkurrens, om hur vi i vår tid likställer konkurrens med ökad prestation. På det svarar Nina Björk såhär:

" Ett annat svar är: Att leva i konkurrens föder rädsla. Det föder en känsla av att vara jagad, av ett hela tiden närvarande men ändå diffust hot. En rädd människa är en liten människa. Hennes andetag är snabba och grunda. Hon kan inte vila, hon måste springa. Hon kan inte gå med högburet huvud, hon måste passa sig och sitt. En rädd människa är inte människan i sitt blomstrande tillstånd. Det är människan i sitt bävande tillstånd"

Visst är det nåt med det som känns sant? Jag har bävat så mycket i mitt liv. Så mycket! Jag har sänkt huvudet. Men ingen vill vara liten. Alla vill vi blomstra. Vi lever i en tid som alltid prövar oss mot varandra, som lär oss att vi ska vara rädda för varandra. Därför att vi hotar varandras blomstrande.

Kanske kan vi göra något med detta? Björks citat eller dom fysiska symptom hon nämner: den hämmade andningen och gången. Och som motsats då: en blommande kropp.